Mediebilden av landsbygden anses ofta negativ och stereotyp av de som bor där. För att förändra bilden behöver journalister ställa kritiska frågor om vilka nyheter man förmedlar och hur varje område fungerar.
– Man behöver inte idyllisera landsbygden, men man behöver ta den på allvar, säger Gunnel Forsberg, professor emerita i kulturgeografi.
När pandemin slog till år 2020 uppmanade regeringen människor att stanna hemma. Allt fler arbetsplatser ställde om till distansarbete, vilket gjorde att många såg chansen att förändra sin livssituation och flytta ut till en lugnare tillvaro på landet.
I tidningar kunde man läsa rubriker som ”Landsbygdens revansch” och ”Fler svenskar flyttar till landet”. Det dröjde dock inte länge innan rapporteringen ifrågasattes och vad “landet” innebar i sammanhanget. Djupare granskning visade snarare att flyttarna skedde till närliggande kommuner, på pendlingsavstånd från städerna som folk lämnade.
Landsbygden lyfts ofta i reportage-sammanhang som en motpol till staden. Människor dras från landet in i städerna som om de vore magnetiska poler. Vad begreppet landsbygd innefattar är inte heller tydligt, och bilden präglas av fördomar. Den överdrivet positiva. Det exotiska, lugnet med fågelkvitter och röda hus med vita knutar. Eller den negativa, tomma hus och gator, till salu-skyltar i kontorsfönster och fallfärdiga busskurer.
Det är därför inte konstigt att rubriker som de ovan möts med kritik. Ofta missas landsbygdens mångfald, och det faktum att varje område lever med sin egen flora av händelser, problem och förutsättningar.
Medieföretaget Retriever gjorde 2021, på uppdrag av Tillväxtverket, en studie över hur medier skildrar framtidsutsikter och hållbar utveckling på landsbygden. De undersökte tryckta artiklar i 66 rikstäckande och lokala tidningar och jämförde bland annat tonen i innehållet och sedan mellan landsbygd, glesbygd, stad och storstad.
En av flera slutsatser blev att någon entydigt negativ eller positiv skildring inte fanns för något område under perioden man valde att analysera, men att landsbygden var det område som porträtterades mest neutralt.
– Det ger en förståelse att allt inte är positivt eller negativt, och vi förstår att vi måste vara nyanserade när vi uttalar oss om landsbygden, säger Klas Fritzon, koordinatör för landsbygdsfrågor på Tillväxtverket.
Andelen artiklar för varje område är inte heller jämnt fördelat. Av de 935 artiklar som analyserades kategoriseras nästan hälften av alla artiklar som landsbygden. Anledningen kan enligt Klas Fritzon bero på hur man har sökt fram artiklarna och att landsbygd som begrepp används oftare än exempelvis storstäder
– Storstäder skrivs ju som Stockholm, inte storstad, säger Klas Fritzon.
I studien ”Enade mot Landsbygden” från 2011 konstaterade man dock att riksmedia upplevdes mer negativ i sin skildring än lokal media. De deltagande i studien var ungdomar från förort och landsbygd. Man tittade på dessa områden särskilt då båda hade gemensamma erfarenheter kring stereotypa mediebilder. Gemensamt var också att de hade en annan bild av sitt område än den som medier förmedlade.
Läs även: Lindängen vägrar spela med i mediernas teater
Att journalister och redaktioner i stor utsträckning drar sig ifrån dessa områden kan därför bidra till en mer negativ och stereotyp bild hos medier.
När medier ensidigt rapporterar om negativa händelser och förändringar så uppstår problem med bilden av landsbygden, menar Gunnel Forsberg. Hon är professor emerita vid Kulturgeografiska Institutionen på Stockholms Universitet och har sedan mitten av 90-talet deltagit i forskning och i studier om förändringar på landsbygden och dess förutsättningar. Redan då fanns en stereotyp bild av landsbygden.
– På 90-talet fanns en kompakt bild av landsbygden som ålderdomligt, som stationär och som en mer konservativ del av landet. Medan allt spännande hände i städerna, och den bilden har levt kvar, säger Gunnel Forsberg.
I bloggen Kunskap om Landsbygden skriver hon att många seglivade myter redan har avfärdats av forskningen. Resultaten har dock svårt att få genomslag i allmänhetens vardagsbild av landsbygden, och där spelar medier en roll.
Hon skrev tillsammans med de två forskarkollegorna Mats Lundmark och Susanne Stenbacka ”Demografiska myter”. I skriften avfärdar de vissa seglivade stereotyper av landsbygden. Bland annat den som medier nu gjort återbesök i, att människor bryter en trend och flyttar till ”landsbygden”.
De visade att andra kategoriseringar av geografin som man började använda under mitten av 90-talet beskrev in- och utflyttningsprocesserna bättre, något som medier inte använder sig av.
– Man kan ju inte prata om landsbygden som om den är en och samma. Det finns ju väldigt många olika landsbygder. Det var något som vi och andra efterhand började kvalificera [att gruppera red. anm.]. Men jag kan inte direkt se att man i media gör en sådan åtskillnad. Där skriver man fortfarande landsorten om allt som är utanför städerna, säger Gunnel Forsberg.
Medan avfolkning i viss mån stämmer bättre i de områden som kan kallas för glesbygd, så såg den landsbygd som låg i anknytning till städer med mycket pendling till staden en viss ökning.
Även den del av ”flyttvågen” under 2020 som lämnade Stockholm skedde i stor utsträckning till grannkommunerna. Huddinge, som exempel, grupperas som “pendelkommun nära storstad” av Sveriges Kommuner och Regioner, vilket begreppet “landsbygd” inte beskriver.
Vad man menar med landsbygden är inte heller entydigt. Det finns många föreställningar om hur den ser ut och den definieras olika.
Ser man till hur många människor som bor på landsbygden så bor där enligt Tillväxtverket 16 procent av Sveriges befolkning. Där delas landet in i storstadskommuner, blandade kommuner och landsbygdskommuner, men även i mindre underkategorier. När man definierar kommuner enligt denna kvalifikation så tittar man bland annat på befolkningstäthet, men även närhet till andra städer och tätorter.
Sveriges Kommuner och Regioner kvalificerar kommuner istället utifrån befolkningstäthet och pendlingsmönster, och i särskilda fall om det finns betydande turism. Enligt deras definitioner så bor drygt 6 procent av Sveriges befolkning i landsbygdskommuner med eller utan turism.
När organisationen Hela Sverige ska Leva år 2017 bad personer i en enkät att själva svara vart de bor så ansåg 35 procent att de bor ”på landet”. Jordbruksverkets dåvarande kvalificering, som sedan dess har ändrats, kom nära den siffran med 34 procent. Tillväxtanalys uppdelning visade dock att drygt 17 procent bodde på landsbygden.
Definitionerna kan också förändras. En kommun kan få en befolkningstillökning och nästa år lyftas från glesbygd till landsbygd. Då förändras statistiken igen.
Kommunerna Jokkmokk, Simrishamn och Götene klassas alla tre som gles landsbygd i en av Jordbruksverkets uppdelningar. Det innebär att de gemensamt är glest befolkade och har lång pendlingsväg till närmsta tätort. Men det säger lite om mycket annat, exempelvis vilken slags näringsverksamhet man huvudsakligen sysslar med. Eller klimatet för den delen då de befinner sig på helt olika breddgrader i vårat avlånga land.
– Men man ska inte låtsas som att det inte är skillnad mellan stad och land. Det finns också bra mediebevakning, och det finns fördomar och missuppfattningar om mycket, förklarar Gunnel Forsberg.
– Det beror på vad man har för syfte, man behöver inte låtsas som att det inte finns skillnader i den verklighet man lever. Det kan också vara viktigt att synliggöra den skillnaden. Men att tänka på vad man vill berätta för någonting, och varför man vill berätta det, säger Gunnel Forsberg.
Självklart ska journalister också skriva om de lokala problemen, så som bristande kollektivtrafik eller att service försvinner och sjukvård läggs ned. Men även i de fallen kan det vara relevant att nyansera vilken landsbygd man skriver om. Det är skillnad på när den lokala vårdcentralen läggs ned i en kommun som ligger 15 minuter eller 3 timmar till nästa.
Så vad kan medier göra för att ändra det?
– De kan ställa de kritiska frågorna och ta reda på hur bilden faktiskt är lokalt, säger Gunnel Forsberg.
Läs även: En resa genom stad och land
