MALMÖ. På Lindängen finns starka krafter för gemenskap och solidaritet. Men den mediala bilden av ett utsatt område härjat av kriminalitet är svår att rubba. Och dyr att förändra. Möt en grupp människor som värnar sin stadsdel, och synen på den.
På Lindängen tornar Motetten upp sig, 16 våningar hög. Byggnaden uppfördes 1971 och är områdets högsta. En bit bort ligger Motettens Folkets hus, där Annas Mohammad jobbar.
– Visste du att de röstat fram Motetten till en av Sveriges fulaste byggnader, frågar han medan vi går in mot centrum. Han fnyser åt tanken.
Annas Mohammad är projektledare på Folkets hus och samarbetar dagligen med olika aktörer i området, som Röda korset, Rädda barnen och Malmö stad. Han har ordnat så att jag ska få sitta ner med några av dem.
Strax intill centrum är en bit mark inhägnad av stängsel. Här ska en ny skola byggas. Under ett träd tungt av sin nyfunna majskrud står en picknickbänk, där vi slår oss ner med vårt kaffe.
Jag är på Lindängen för att få insyn i de olika aktörernas dagliga verksamhet, en vardag av socialt arbete för minskat utanförskap och ökad trygghet. Och för att förstå varför det är en så svår uppgift.
– Det är en väldigt komplex verksamhet vi har och svårt att ens fånga den i ord, och att få det på papper för en journalist som är utifrån – mission impossible skulle jag vilja säga. Det har tagit oss själva lång tid att hitta vägar i den här komplexiteten, säger Mina Sharifiyan, processledare för Rädda barnen.
Komplexitet är ett ord som ska återkomma om igen under samtalet. Inte utan anledning, för kring bordet sitter personer med vitt skilda kompetenser, som kommer från olika håll men ändå refererar till varandra som familj. Alla har de områdets bästa för ögonen.
Iftikhar Ali är hälsofrämjare inom Stena fastigheter. Hennes verksamhet går ut på att bryta isoleringen för kvinnor som av en eller annan anledning är förpassade till hemmet, samt att sprida viktig information, till exempel om covidvaccinet.
– Varje dag delar jag ut information om corona och olika utomhusaktiviteter, eller kontaktar dem när de behöver hjälp med blanketter eller att ringa någon myndighet. Vi har kontakt varje dag och glömmer dem inte, utan hjälper när de har behov.
Vissa är pensionärer som saknar naturliga sammanhang för att träffa andra, andra har hälsoproblem och en del är över sextio och får inga jobb.
Aktiviteterna innefattar allt från promenader till cykling och att sy kläder. Innan pandemin dök det ofta upp runt femtio personer varje gång, men precis som andra verksamheter har Iftikhar Ali fått ställa om en del till digitalt. På nätet har hon en studiegrupp med 150 deltagare.
Läs även: Gör det själv-anda i orten när medier sviker
Sadiye Altundal är utvecklingssamordnare på Mötesplats ReTuren, som drivs av kulturförvaltningen. Hennes jobb är att genom olika samarbeten ge boende och tjänstemän förutsättningar att arbeta med problemen i området. Målet är att skapa en trygg och attraktiv stadsdel.
– Utanförskapet är också en trygg sfär att vara i, en bekväm zon. Vi vill bana vägen så att folk kan känna en trygghet i att vandra den stig som på ett eller annat sätt frigör dem från deras mentala eller sociala isolering, säger hon.
Kring bordet sitter även Fadel Mourad, projektledare för Röda korset, och Jörgen Andersson, utvecklingssamordnare på Framtidens hus.
Det är en diger grupp människor och titlar. Gemensamt för dem allihop är hur de beskriver det de gör: som något dynamiskt där ingen dag är den andra lik.
– Vi bestämmer inte tid eller schema, vi frågar varandra och sen hjälps vi åt, säger Iftikhar Ali.
– Jag tänker att det vi alla beskriver eller gör tillsammans handlar om att visa att vi kan göra saker här på ett tryggt sätt tillsammans, säger Jörgen Andersson.
Han slår ut med handen över byggarbetsplatsen intill:
– Den här platsen är ju inte så jävla vacker och har bara blivit mer ”ovacker” efterhand. Här ska byggas en skola, så det är arbetsplats, men det är också allas gemensamma vardagsrum och periodvis har platsen upplevts som väldigt otrygg att vara på. När vi har kunnat har vi alltså gjort saker tillsammans ute i det offentliga så att det har synts och kunnat locka in på ett väldigt spontant sätt.
Cykling, jogging, odling, grillfester. Dagen innan har det hållits en besiktningsrunda, en promenad där boende och verksamma felanmäler allt som behövs i området. De kom bara hundra meter och kartan blev alldeles röd.
Fadel Mourad hämtar en kvast och börjar sopa ihop en liten hög med krossat glas på gången bredvid. Han ser sig om efter en skyffel och Mina Sharifiyan reser sig för att fixa en.
– Titta bakom dig! Jag såg kvasten, men jag var för lat. Så Fadel hämtade den och sopade ihop, men det fanns ingen skyffel. Då har Mina också tänkt på det krossade glaset, så hon hämtar den, säger Sadiye Altundal.
– Så nu när jag inte orkar ta in den, fixar Sadiye det, skämtar Fadel Mourad.
– Det är ett exempel på hur saker och ting fungerar, säger Sadiye Altundal.
Engagemanget för arbetet brister inte. Men mediebevakningen gör.
Lindängen räknas enligt polisen till ett av Sveriges utsatta områden. Det ligger söderut i Malmö och här bor cirka 7000 människor.
Skillnaden på hur de boende och verksamma upplever sitt område kontra mediebilden är stor. Där de vill lyfta gemenskap och stolthet, tycker de att medier mest vill visa skotthål och drogförsäljning.
– Media är skitsnack. Eller såhär: vill de prata om vårt arbete, då brukar det vara okej. Men inte när de vill smutskasta vårt område, säger Fadel Mourad.
Mina Sharifiyan håller med och säger att kontakten med medier ofta sker varsamt, försiktigt, med en viss misstänksamhet. Man värnar privata kontakter med journalister och bygger tillit över tid.
– Media vill gärna ha enkla grejer. Enkla berättelser, fortsätter Jörgen Andersson.
Han beskriver en känsla av att kunna bli lurad och nämner gången då Uppdrag Granskning skulle göra ett program i området. Han anser att de kom med en dold agenda och gjorde sig vän med många genom att säga sig vilja lyfta en positiv bild av Lindängen. När programmet väl sändes stod reportern i ett garage och intervjuade någon som visade skotthål i betongen.
– Antingen blir det eländesbeskrivning, man fotar svartvita bilder på betong och barn som går ensamma och övergivna, eller så skildrar man något litet blommigt projekt. Det är antingen eller, säger han.
Sadiye Altundal bryter in:
– Sanningen är ju inte heller så vi själva upplever den. Egentligen, om man kollar på alla nyheter som skrivits om Lindängen de senaste åren, tror jag det positiva överväger den negativa vinklingen. Det handlar om att underhålla sina mediekontakter. Allt är inte rosenrött på Lindängen, det förekommer ju drogförsäljning, men i vilka delar av stan förekommer inte det?
Sadiye Altundal säger att det är viktigt att journalister får en relation till området och arbetet som görs. Då kan de inte ta den enkla vägen och skriva ensidigt, utan tvingas till en inneboende känsla av att vilja skildra rätt, skildra verkligheten.
En av de mediekontakter som byggts upp under åren var relationen till Lokaltidningen Söder, som innan Sydsvenskan köpte upp den 2019 var mycket Lindängencentrerad.
Åsa-Marie Nilsson, som idag är lokalredaktör för tidningen, bekräftar den dynamik Mina Sharifiyan och Sadiye Altundal lyft.
– Jag var på Lindängen varje vecka. I början var många misstänksamma, inte så konstigt eftersom det mesta ofta handlat om brott. Efterhand som man lär känna vissa kontaktpersoner, kanske genom en grillfest, får man fler ingångar och folk litar på en.
Lokaltidningen gavs tidigare ut i pappersformat en gång i veckan. Idag ges den ut månadsvis som en gratis pdf.
Chefredaktör Jannik Hansen berättar att lokaltidningen tidigare var mycket populär och lästes av många, men att den inte bar sig ekonomiskt på grund av bristande annonsintäkter. Sedan uppköpet 2019 har modellen gjorts om för att få ekonomin att funka.
Hur har det påverkat bevakningen?
– Annonsmarknaden har blivit tuffare för gratistidningar samtidigt som vi dragit ner på utgivningstakten och det har gjort stor skillnad på antalet lokala artiklar. Vi har mer fokus på betald journalistik och då väljer man att lägga artiklarna i Sydsvenskan, säger Jannik Hansen.
Och det har inte blivit bättre av pandemin. Jannik Hansen berättar att bortfallet ökat ytterligare eftersom de annonser som säljs ofta rör fysiska butiker, dit kunder inte längre kan komma.
– Jag tycker det är oerhört tråkigt och är den första att skriva under på att det finns många underrepresenterade områden i Malmö. Det är ett demokratiskt problem, men hur ska det lösas och vem ska betala? Med den nyhetsmarknad som växer fram i Sverige idag behövs sådant som betalar direkt, och då är det svårare att lyckas på Lindängen än i Limhamn.
Läs även: IT-konsulten blev journalist för att nyansera bilden av orten
Jonas Kanje är chefredaktör på Sydsvenskan. Han tycker det är en förenkling att säga att bevakningen brister mer där det finns mindre pengar. Han påpekar att en tidning är ett företag som måste bära sig, som alla andra. Det handlar om en svår balans mellan hårda och mjuka värden, lång och kort sikt.
– Vad ska man prioritera? Att tjäna pengar nu eller sen? Eller mjuka värden som att vi som tidning vill nå så många som möjligt? Vi tycker det är viktigt, inte minst i områden där inkomsterna är lägre, men affärsinkomsterna är också mindre där och då gäller det att hitta en balans i det, vilket är svårt, säger han.
Lägre inkomster innebär också färre prenumeranter som därför inte har tillgång till den betalda journalistiken.
Jonas Kanje säger att det inte finns någon diskussion som utgår från att områden som Lindängen ska bortprioriteras på grund av en sådan faktor, men förstår att man kan få det intrycket.
– Vi kan nog skriva fler jobb om Lindängen som är vardagsjobb, det är klart att det finns reportage att göra där. Men Malmö är en stor stad, så det där klassiska lokaltidningsknäcket är rätt ovanligt i Sydsvenskan. Det skrivs inte mycket mer om Husie eller Bunkeflo heller.
Han tror också att läsare i området som inte vanligtvis läser Sydsvenskan hittar till tidningen när det händer något kriminellt, och att det därför uppstår en känsla av att de bara har koll när det skjuts eller exploderar.
Men han ger även ny röst åt några av de problem som tidigare tagits upp:
– Vi kanske inte har kontakterna vi skulle behöva i olika delar av Malmö, där behöver vi bli bättre. Vilken sammansättning har vi på redaktionen? Vilka människor träffar vi, varifrån får vi våra tips? Vilka människor man pratar med och vilka roller de får när de deltar. Det är jättekomplext.
Redaktionen måste breddas, likaså träffytan på vilka man pratar med och varför, och medvetenheten kring rollerna man tillskriver de intervjuade stärkas.
Lösningen låter plötsligt uppenbar. Men den är för dyr.
Jonas Kanje berättar att Sydsvenskans redaktion krympt med runt femtio procent det senaste decenniet, och att rekrytering varit en ickefråga under flera år. Utöver en mycket sparsam rekrytering har man arbetat med frilansande skribenter med olika bakgrunder och erfarenheter.
Pengarna som krävs för att bredda redaktionen ordentligt saknas.
Under en lång period blev konkurrensen på annonsmarknaden klart hårdare på grund av företag som Facebook och Google, samtidigt som läsarnas vanor förändrades till förmån för en digital nyhetskonsumtion.
Papperstidningen försattes på ett sluttande plan där den ännu befinner sig och kommer fortsätta att befinna sig, resonerar Jonas Kanje. Medan prenumerationerna på papperstidningar idag vänt uppåt igen, ser det fortfarande mörkt ut för annonsintäkterna.
Jonas Kanje säger att effekten i värsta fall blir att människor i utsatta områden inte får lov att delta i nyheterna på lika villkor som andra medborgare, utan som en del av en tragisk kuliss när något brottsligt händer.
Frågan kring just rollerna väcker samtalet till liv även kring picknickbänken.
Ett så komplext system av samarbeten och tillfälliga lösningar som det mellan de olika aktörerna på Lindängen – hur presenterar man det smidigt nog för en deadlinepressad journalist? Och vem kan överhuvudtaget göra sig till talesperson?
– Ja, vem ska vi ha som representant, frågar sig Mina Sharifiyan.
– Kan Malmö stad ta Motettens Folkets hus som representant? Nej, och inte tvärtom heller.
Detta är något alla kring bordet är överens om att man ständigt brottas med: hur ska arbetet man gör redovisas? Det är inte bara i form av raka, enkla nyheter resultaten av insatserna kan vara svåra att kommunicera, utan även i statistiken.
Projektledare Annas Mohammad återknyter till hälsofrämjare Iftikhar Alis arbete med att bryta isoleringen för kvinnor. Under pandemin organiserade hon en grupp kvinnor som sydde skyddskläder åt Malmö stad. Men det syns inte i statistiken, räknas inte som arbete. Istället anser han att det blir en ö i havet, en isolerad händelse.
– Jag tror att det är så här min individuella frustration byggts upp när det gäller media. Jag vet att Ifitkhar blir jätteälskad av vissa svenskar utanför Lindängen, för att man inte mött på någon som henne, när jag i själva verket tror att det här arbetet behöver belysas och normaliseras, säger han.
– Vi är beroende av det här arbetet, men det är oavlönat. Det behövs för att skapa ett community, men det är inget arbete som erkänns. De arbetande är ändå ytterligare en pinne i arbetslöshetsstatistiken, sjukskrivningsstatistiken, eller vilken bidragsstatistik som helst, fortsätter Jörgen Andersson.
Samtalet rör sig in på organisationen Hela Malmö, där Nicolas Lunabba är ett välkänt ansikte utåt som ofta syns i medier. Den sortens stabila, vältaliga representant en journalist gärna möter.
Hela Malmö är en Nydalabaserad organisation som driver föreningsprojekt och andra verksamheter för unga i staden. Nicolas Lunabba är van vid att tackla medier och trygg i att stå på sig när han inte tycker samtal eller frågeställningar håller måttet.
Jag ringer upp honom för att få hans syn på saken, och möts av ett starkt patos.
– Media är generellt sett inte rustat, har inte kompetensen eller ens viljan att ge rättvisa skildringar av områdena. Jag befinner mig ofta i ett svårlöst dilemma. Nyligen hörde en kvinna av sig och ville göra en intervju där utgångsläget var våld och kriminalitet. Om vi inte uttalar oss om det kanske vi gör oss själva en otjänst, men premisserna för intervjun är fel. Och det måste vi betrakta som grundproblemet. Ni kommer redan hit med en idé om vad ni vill skriva och det gör det svårt för oss att prata med er.
Han fortsätter lyfta det som gått som en röd tråd genom alla samtal jag haft inför det här arbetet: behovet av förståelse, förankring och insyn i den särskilda dynamik som hör de olika områdena till.
Nicolas Lunabba berättar att Hela Malmö aktivt konfronterat medier och krävt en mer nyanserad skildring av områdena, och säger att just bristen på nyanser bidrar till ökad polarisering och utanförskap.
– Om medierna ägnar sig åt socialpornografi, vilket de gör, skildras arbetarklassen ofta på ett förnedrande vis utan egen röst. Skildringen är så vidrig och ensidig och direkt avhumaniserande att media bidrar till ytterligare polarisering och ett ytterligare ituslitet samhälle, säger han.
Han sammanfattar det med att vi på den ena sidan har de fattiga och utstötta, och på den andra de som sitter på makt och resurser. Ingen har i insyn i den andras verklighet.
Åter till Lindängen. Upplever boende och verksamma verkligen att situationen är så illa?
– Jag tror inte de låter sig färgas av mediebilden, för man tänker att den kan vara väldigt skev. Man är inte tappad bakom vagnen. Det är inte de som bor på Lindängen som påverkas av det negativa, utan de som inte känner till området och bara tar det som en sanning, säger Sadiye Altundal.
Men Mina Sharifiyan håller inte med.
– Det skadar invändigt också. Jag minns när de målade upp Motetten som Sveriges fulaste byggnad, folk var skitarga! ”Hur får de lov att göra det, har de sett vilken utsikt vi har?”
Det handlar om hur du upplever att samhället upplever dig.
Hursomhelst finns inget intresse av att passivt vänta in en mer rättvis mediebild. Fadel Mourad har startat Lindängens positiva nyheter på Facebook, Mina Sharifiyan driver Min stadsdel och på Twitter huserar Lindängen idag. Kontona är inte kopplade till deras respektive arbeten, utan drivs på fritiden.
Fokuset är lokalnyheter och samhällsinformation. Allt för att lyfta en annan bild, en motreaktion via de medel som står till buds. Bland följarna finns allt från grannar till poliser och politiker som Katrin Stjernfeldt Jammeh.
Tanken är att kunna välja sin berättelse utan att vara beroende av hur någon annan tolkar eller omformulerar den.