Hoppa till innehåll

En resa genom stad och land

    Släpp skrivbordet, bestig verkligheten

    SMÅLANDSSTENAR/REFTELE. En resa på räls tar mig från havet till landet. Jag far längs min hemstads svarta ådra, Nissan. I de småländska skogarna och småorterna hägrar fem möten med människor som inte känner sig sedda av journalistiken i Sverige idag. Jag har försökt göra det de menar har glömts bort av journalister, att lyssna.

    När jag studerade i Linköping brukade jag åka tåget hem till Halmstad vid högtider eller födelsedagar. Jag åkte tåget, ofta Krösatåget som tog vägen genom den småländska skogen. Ett dieseldrivet lokomotiv och det stannade hela tiden på orter som jag aldrig hört talas om trots att de bara låg en timme från min hemstad. Varje gång jag satt på detta tåg, irriterad över att där inte fanns 4G-anslutning, tänkte jag tanken:

    ”Vem är det egentligen som bor här ute, och varför i hela världen vill man bo här?”

    Jag är själv uppväxt i en småstad, men inte på landsbygden. Jag cyklade till skolan, drack öl och rökte cigaretter på uteserveringar, gick på bio rätt så ofta, bussarna gick nästan hela tiden.

    Fördomar om människor som bor på avfolkningsorter växte fram när jag blev äldre och mer inbiten stadsbo, kanske influerat av bilden som målas upp i media. Jag minns hur vi satt och skrattade åt hur människorna i Vinslöv blev dokumenterade i ”Plötsligt i Vinslöv”, på gymnasiet. Bara en vecka innan jag reste ut för att göra det här jobbet lades en karikatyr upp på SVT Humors Facebook som framställer en lantbrukare som någon slags pajas.

    Mina fördomar bubblade och grodde under min tid på universitetet, och i slutändan blev de till mitt examensarbete i statsvetenskap. Varför röstar så många på landsbygden på Sverigedemokraterna? Resultatet landade i att tilliten till medierna och det politiska systemet var lägre på landsbygden än i städerna.

    Hur kommer det sig att tilliten till medier är låg på landsbygden?

    Detta reste jag till Småland för att fråga människor om, och jag gjorde det med Krösatåget som en gång väckte tanken. Hur ska vi som verksamma journalister, ofta med utgångspunkt i större städer, hantera avsaknaden av förtroende för journalister på orter som Reftele och Smålandsstenar?

    Mitt förslag är att vi börjar prata med varandra. Under journalistutbildningen har jag har lärt mig att den kanske viktigaste egenskapen en journalist kan ha är att vara en god lyssnare, och en bra handledare sade att en journalists viktigaste verktyg är fötterna.

    Det räcker inte att som journalist sitta still och lyssna utan vi måste ständigt röra på oss, lyssna på andra röster än dem utanför redaktionernas dörrar. Samhället är i ständig rörelse, journalistiken behöver vara det också.

    Så motverkar vi trångsyntheten och producerar journalistik för alla och inte bara vissa.

    Klicka på artiklarna nedan och läs mer.

    Läs även: Landsbygden mer än röda hus och tomma gator

    ”En jävla guldbro istället för viltstängsel”

    Carolin Orädd & Eric Oscarsson, Skeppshult

    Author