Alexandra Bergqvist, Smålandsstenar

Det är Kristi himmelsfärd, det är kvavt i luften, solen står högt. Värmen ligger som en kupad handflata över min rygg och mina axlar när jag med några kliv svänger av från Nissastigens sista avstickare i samhället Smålandsstenar, innan skogen återigen erövrar det som finns vid sidan av väg 25. Jag kommer in på en liten väg med gula radhus på höger sida. Min blick vandrar efter nummer 135. På vänster sida står tre bilar med polska registreringsplåtar parkerade, någonstans är en vattenspridare igång.

Jag hittar 135. I trädgården sitter en man på trallen med kepsen neddragen för ansiktet så det skyls av skuggor. När han ser mig lutar han huvudet bakåt så skuggorna i ansiktet skingras.

– Hej! Ska jag hjälpa dig med grinden? Den kräver en särskild teknik, du måste lyfta samtidigt som du öppnar, säger mannen som introducerar sig som Tom.

Jag har öppnat grindar som kräver samma teknik säkert hundra gånger och träder in i trädgården. Jag har inte kommit för att träffa Tom utan för att träffa hans fru, som just nu inte syns till. 

Vad som däremot syns är att det finns barn i hushållet. Varje steg i den ganska typiska radhusträdgården kan innebära katastrof. Det är en ansenlig mängd leksaker och andra prylar.

– Alex!

– Jag kommer! Hörs inifrån.

Hon håller sitt löfte och Alexandra Bergqvist kommer ut med en bricka kaffe och mjölk.

– Jag tänkte vi skulle sätta oss i hörnet, säger hon och nickar mot den motsatta änden av trädgården.

Vi slår oss ned i den strålande maj-solen, eller jag slår mig ner i den strålande maj-solen, Alexandra tar skuggplatsen längst in vid väggen.

Alexandra Bergqvist är 29 år gammal, hon kommer från Handen utanför Stockholm och studerar till grundskolelärare med inriktning fritidshem vid Jönköpings universitet. Hon är den första i hennes släkt som gör det. Hon hamnade i Smålandsstenar av anledningen som också många andra också har för att byta bostadsort: Kärlek.

Efter att ha lämnat ett skadligt förhållande hittade hon tillbaka till sin första kärlek, mannen som satt med keps på radhusets trall när jag kom, Tom. De träffades på onlinechatt-spelet Blipville. De har levt sitt liv tillsammans i Smålandsstenar sedan elva år tillbaka nu. Det är tydligt att familjen betyder, om inte allt, så väldigt mycket för Alexandra.

Det förstår jag inte bara på grund av tatueringen av sönerna Oscars och Liams namn på vänster nyckelben eller halsbandet med samma motiv. Utan av den enkla anledningen att det märks att de är föräldrar som visar intresse för sina barn.

Varför kände du att du ville ställa upp på den här intervjun?

– Jag har alltid varit politiskt intresserad, mina morföräldrar brukade likna mig vid Ronja Rövardotter, jag hade alltid en åsikt om saker och ting, säger Alexandra och fortsätter.

– Jag ville göra det här eftersom en föreläsares ord fastnade hos mig, han sa att allt för få lärare hörs i samhällsdebatten, kanske särskilt de på landsbygden. Jag vill bidra.

Alexandra ser på skolan som en avgörande samhällspelare inte bara som kunskapsförmedlare utan också som integrationsaktör, särskilt på landsbygden.

– Det är på fritidshemmet som barn får chans att leka och det är i den fria leken barn får uppleva vardagen, säger hon.

I skolan får barnen chans att mötas och kulturella utbyten är viktigt tycker Alexandra. Hon minns vilka värderingar som format henne vilka hon nu också delar med sin man. De har bland annat varit värdfamilj för en annan familj som var på flykt.

Det sämsta med Smålandsstenar är enligt Alexandra trångsyntheten bland människor, kanske främst den äldre generationen men även yngre som vill motverka mångfald. Det bästa sättet att motverka det är genom skolan, där kan barn mötas och förändra framtiden, se varandra för vilka de är.

Hur upplever du att medier har skildrat skolfrågor på landsbygden?

– Inte särskilt bra, skolor på landsbygden har helt andra förutsättningar. I Gislaveds kommun till exempel gjordes en omstrukturering av skolan som innebar att många fick mycket längre att åka, berättar Alexandra.

Det Alexandra pratar om är en omstyrning av vilka årskurser som ska gå på vilken skola, tidigare gick det fler årskullar på varje skola. Detta ändrade sedan kommunen på vilket ledde till att elever i Smålandsstenar fick byta skola tre gånger istället för som det var tidigare, bara en gång. Dessutom behövde de åka längre med buss eller bil för att komma till skolan.

– Vi drog igång en namninsamling och engagerade oss gentemot politikerna i kommunen i ett skoluppror för att stoppa den här förändringen, det hjälpte inte, säger hon och fortsätter.

– Jag upplevde att detta inte fick någon som helst uppmärksamhet på lokalnyheterna eller någon annanstans heller för den delen. Ungefär under samma tidsperiod var det en man som gick emellan i ett bråk på en krog här i byn och blev knivskuren, han dog sen och det var med på Aftonbladet, säger hon och ser lite uppgiven ut.

Det rapporteras bara från landsbygden när det sker tragedier eller skandaler, eller om saker läggs ned. Det rapporteras aldrig om människors engagemang i, eller om kommunpolitiska frågor som faktiskt har betydelse för invånarna, tycker Alexandra.

Hennes åsikt är i alla fall tydlig. Journalistiken behöver ge sig in i utvecklingsfrågor, kommunala beslut i mindre kommuner och rapportera mindre om sensationella incidenter som egentligen hade kunnat ske var som helst.

Känner du dig sedd av journalistiken i Sverige idag?

Alexandra har, som hon själv uttrycker det, flytt till Tom i Smålandsstenar. Detta efter att ha varit i en skadlig relation med en man som både psykiskt och fysiskt misshandlat henne och hon svarar.

– I egenskap av överlevare, ja. I egenskap av medborgare i det här landet, nej.

Jag lyfter upp grinden samtidigt som jag låter den svinga upp och lämnar radhusträdgården, avvinkad av sonen Oscar.

Läs även: Johanna-Maria Johansson, Dye