Del 2. Svallvågor på redaktionerna

Illustration: Allis Ohlsson

– Nu när vi vet att folk tycker det är viktigt och blir berörda på olika sätt, är problemet istället att man inte publicerar någonting. Då är det för att man inte vågar – för att det kanske blir en backlash, säger Amie Bramme Sey. 

Svallvågorna efter beslutet om att inte prata med vita journalister om rasism blev inte vad Raseriet hoppades på. Tidningsvärlden publicerade ett fåtal artiklar men ingen gjorde någon intervju med Raseriets båda medlemmar. Ändå nåddes podd-duon av berättelser om diskussioner som fördes bakom kulisserna. 

I del två av reportageserien Kontrollerat raseri delar några av landets redaktioner med sig av sin inställning till Raseriets beslut och hur de arbetar med mångfald.


Public service har hittills inte publicerat någonting om Raseriets beslut. En anonym medarbetare på en kulturredaktion berättar i ett mejl om när nyheten nådde arbetsplatsen:

“Jag minns att det kom som en bomb – ingen visste vad de skulle göra. Jag började höra av mig till ansvariga för att eventuellt intervjua Fanna och Amie om beslutet men fick då som svar att vi borde vänta tills vi hade mer information. Det hela var ju otroligt aktuellt för kulturredaktionerna, och jag fick som uppdrag att lyssna på Raseriets Clubhouse-samtal om beslutet samt följa deras “instagram live” och återkomma – men när jag återkom fick jag ingen återkoppling. Och det hela rann ut i sanden trots att jag hörde av mig flera gånger.”

Radioprogrammet Medierna i P1 tar ett metagrepp på medievärlden. Enligt programledaren och reportern Johan Cedersjö tog de inte upp Raseriets beslut eftersom frågan inte var av tillräckligt stort allmänintresse. Avvägningen beror på vilka andra frågor som är aktuella just då och vad som skrivits om ämnet tidigare. 

– Det har diskuterats mycket på SR efter Vems SR? och man tänker att positionerna är klara och att inget nytt tillförs, säger Johan Cedersjö.

På produktionsbolaget Munck möttes beskedet av viss oförståelse men diskuterades öppet. Samtalen ledde till “en annan sorts lyhördhet hos vissa personer, men inget mer konkret”, skriver medarbetaren Navid Bavey i ett mejl. 

Dagens Nyheter och nättidskriften Baaam valde däremot att publicera, men med olika förhållningssätt till händelsen.

– Vi diskuterade det bland redaktörerna som ett intressant perspektiv vi lyfte fram, som en del av större en diskussion om rasism, säger Matilda E Hanson, biträdande redaktionschef på DN

En dryg månad efter beskedet publicerades ett personligt reportage om Amie Bramme Sey i DN Lördag. Raseriets beslut togs upp som en del i den längre texten. 

Baaam, som beskriver sig själva som en inspirerande och engagerande social plattform med feministisk, antirasistisk och humanistisk värdegrund, slog händelsen ner på ett annat sätt. 

– Vi hade morgonmöte dagen efter där vi pratade om hur vi skulle skriva och göra nyheten, men också om “vad fan gör vi”, “hur har vi hanterat detta” och “vad kan vi göra nu”, säger redaktören Sofia Börjesson.

Hon beskriver nyheten som en skamsköljning. Resultatet blev den självreflekterande texten En vit journalists skämspanik efter Raseriets protest.

Vad säger de som varit tysta?

Många av landets redaktioner har inte hört talas om Raseriets beslut, i vissa fall för att händelsen står utanför deras täckningsområde. Bland de tillfrågade redaktionerna finns dock en samstämmig skepsis mot att intervjupersoner har en hand i valet av journalist.

– I journalistkompetensen måste det finnas en vilja, och en kunskap, att kunna förmedla något från en person med annan bakgrund än en själv. Det kan vara svårt och det kan skapa tondövhet, men målsättningen måste vara att man kan intervjua alla som man vill, säger Stefan Eklund, chefredaktör på Borås Tidning.

Enligt Kristina Levin, redaktions- och nyhetschef inom Sörmlands Media, frångås en av journalistikens grunder om alla inte kan intervjua alla.

 – Klassisk journalistik handlar ju om att journalisten i sig inte är viktig utan är en arbetare, en utförare, en penna som summerar som inte ska synas och som ska vara objektiv, säger hon.

Andra ser problem med redaktionens integritet om man låter sig styras av yttre påtryckningar.

“Om de intervjuade själva dikterar villkoren för intervjuer kan det innebära att rapporteringen inte blir så opartisk som mediebolagen strävar efter”, skriver kvällstidningen GT:s chefredaktör Christer El-Mochantaf i ett mejl.

Jörgen Huitfeldt, chefredaktör på den obundet samhällsdebatterande nättidskriften Kvartal, kallade Raseriets beslut “rasism i dess allra renaste form” på Twitter. 

– Att du säger “jag vägrar på grund av din hudfärg”, det tycker jag är rasistiskt. Om man vänder på det är det orimligt, säger han.

Han menar att beslutet i sig dessutom leder till polarisering.

– Kanske finns där en trötthet hos majoritetsbefolkningen, en känsla av att vad man än säger kommer man ändå bli misstänkliggjord, och att det då är lika bra att man inte säger något alls, säger han.

Enligt Sofia Börjesson på Baaam kan krav som Raseriets leda till att journalister inte vågar ställa frågor som berör ämnet. Det kan leda till tystnad. 

– Lösningen är inte att bara låta rasifierade prata med rasifierade om rasism. Det är ett strukturellt problem och innan man ser någon förändring i representationen på redaktionerna blir konsekvensen att vi inte pratar om rasism alls. Det är livsfarligt, säger hon.

Problemen till trots har redaktionerna förståelse för podd-duons beslut att som privatpersoner neka intervjuer. Vissa ser till och med fördelar med att reportern skulle dela erfarenheter med den som intervjuas.

“Rent principiellt tycker jag att det kan bli problematiskt, men det är ju verkligen från fall till fall. Många frågor som till exempel rasism kan inte tolkas eller förmedlas korrekt med ett utifrånperspektiv”, skriver Navid Bavey på Munck i ett mejl.

Christer El-Mochantaf på GT tycker att journalister ska kunna skildra människors obekanta berättelser på ett opartiskt sätt. Med det sagt tror han att delade erfarenheter kan bidra till mer korrekta skildringar och ökat förtroende som öppnar samtal.

– I grund och botten tror jag det är tokigt om man säger att vissa människor inte kan vara med och diskutera vissa frågor, att man exkluderar på något vis. Samtidigt förstår jag att man vill känna sig bekväm i en situation om man kanske ska prata om något som är väldigt personligt eller traumatiskt, säger Kristina Levin på SM, och lägger till:

– Ska vi komma någon vart i dessa frågor måste vi kanske experimentera och våga göra på nya sätt och hitta nya vägar för att komma till rätta med de här frågorna. 

Illustration: Allis Ohlsson

Att bryta representationscirkeln 

Även om Raseriets beslut handlar om självbevarelsedrift vill de också kasta ljus på representationsproblematiken i Sveriges journalistkår.

“Jag pratade med en annan rasifierad kollega och vi landade i att Raseriets beslut ju var grundat i en sanning om brist på representation, något som vi konstant kände av och upplevde i arbetet”, skriver den anonyma medarbetaren på en av kulturredaktionerna in.

Delar av landets befolkning är inte representerade i media i samma utsträckning som andra. 2018 var drygt 13 procent av de som fick komma till tals i svenska nyhetsmedier av utomnordisk bakgrund, enligt Rättviseförmedlingens rapport Rättvisaren

Flera redaktioner säger att de kan öka antalet prenumeranter genom bättre representation i sin rapportering. Men representationen i innehållet går hand i hand med den på redaktionerna. På GT har man haft föreläsningar om hur den redaktionella sammansättningen påverkar tidningens innehåll och artiklarnas demografi diskuteras redan på skissbordet. Frågan om representation är både demokratisk och ekonomisk. 

I Sverige räknas kvotering som en form av diskriminering och är därför olagligt. Det blir däremot desto vanligare att efterfråga kompetenser i form av särskilda erfarenheter i rekryteringsprocessen.

– Vi har försökt jobba med mångfald och att nå ut till grupper med invandrarbakgrund internt, men alltid landat i att vi inte har kompetensen. Vi har inte erfarenhet av att bo i utanförskapsområden, vi har inte erfarenhet av att kunna arabiska eller somaliska, vi har inte den kulturella bakgrunden eller flykterfarenheten, säger Kristina Levin på SM

Eskilstuna-Kuriren, som är en del av SM, har nyligen anställt en reporter som ska bevaka Eskilstunas utanförskapsområden. Han kom från Irak som 15-åring och har sedan dess utbildat sig till journalist. Artiklarna lockar nya prenumeranter – för plötsligt skriver han om teman de tidigare haft svårt att förstå och kommunicera. När flera redaktioner poängterat att bristande språkkunskaper lägger krokben, har SM istället jobbat runt problemet.

– Han har fått en mentor, en person som dedikerat jobbar med hans texter. För vi tror att det är viktigare att han finns på plats, säger Kristina Levin. 

Jörgen Huitfeldt anser att personliga erfarenheter inte bör vara en rekryteringsgrund. Foto: Talarforum

Jörgen Huitfeldt på Kvartal tycker att redaktioner som rekryterar på basis av erfarenheter gör fel. Han tycker att färdigheter snarare än upplevelser ska efterfrågas. 

– Om befolkningen förändras snabbt är det inte förrän man blivit ett moget invandringsland som man kan spegla hela landet. Exempelvis har de som kommit de senaste fem till tio åren en annan utbildningsbakgrund och kan inte svenska tillräckligt bra. Innan man kan det är det inte rimligt att kvotera in utifrån andra parametrar. Jag tror att det här löser sig när vi gör rätt på andra områden, när vi ger möjlighet till likvärdig skola och gör något åt boendesegregationen, säger Jörgen Huitfeldt.

BT ska man anställa fyra nya journalister och vill gärna se sökande med annan bakgrund än svensk. Chefredaktör Stefan Eklund berättar att det inte bara är svårt att bredda mångfalden på redaktionen – av femtio journalister har endast tre en annan bakgrund – utan också att bibehålla den.

– Vi söker aktivt efter ickevita journalister. Hittar vi det så försvinner de snabbt till Stockholm. Vid några tillfällen har vi lyckats och de reportrarna har varit jättebra. Men då headhuntas de till större tidningar, säger han.

En risk med erfarenhetsbaserad rekrytering som flera redaktioner upplever är att journalister fastnar i att bevaka ämnen relaterade till sina erfarenheter. 

– Det är otroligt viktigt att man inte blir en översättare, säger Matilda E Hanson på DN.

Även om BT inte ställs inför dessa frågor dagligen, menar chefredaktör Stefan Eklund att perspektiven fortfarande kommer att vara begränsade om reportrar fastnar i fack. 

– Då ramlar man i samma fälla igen, fast omvänt, säger Stefan Eklund.