Del 3. Vad händer nu?

I den första delen av Kontrollerat raseri berättade Raseriets skapare Amie Bramme Sey och Fanna Ndow Norrby om bakgrunden till deras beslut att inte längre prata med vita journalister om rasism. 

I del två gav ett antal redaktioner sin syn på beslutet och dess roll i en bransch som strävar efter mångfald.

I den tredje och sista delen möts deras perspektiv.


Illustration: Allis Ohlsson

Podd-duon är medvetna om att det finns fallgropar i deras strategi. Förutom att de löper ökad risk för personliga problem som hat och hot, rasistanklagelser och utebliven publicitet, ser de även principiella problem.

– Detta är verkligen ingen slutdestination. I en drömvärld skulle varje person göra vad den vill. Man vill inte bli anställd för att man är till exempel kvinna eller rasifierad, säger Amie Bramme Sey om redaktionernas erfarenhetsbaserade rekrytering.

Hon ser att det finns en risk att andra medarbetare släpper ansvaret för en breddad rapportering ifall det anställs reportrar med avsikt att bevaka särskilda frågor. Ett nödvändigt ont, menar båda. 

– Man kan efterfråga erfarenhet av rasism för det måste börja någonstans. Rasifierade rekryteras inte annars. Man måste tvinga in det. Om det är ett första steg så bidrar det till förändring, säger Amie Bramme Sey.

Professorn och forskaren Heike Graf undervisar i media och kommunikation på Södertörns högskola. Hon instämmer i Amie Bramme Seys oro. Precis som flera av de tillfrågade redaktionerna anser hon att det finns en risk att den som anställs på grund av specifika erfarenheter fastnar i ett fack. Trots det tycker hon att det är ett bra verktyg för att förbättra representationen. 

Inget nytt under solen

Trygga och toleranta sfärer för grupper som upplever ett utanförskap från majoritetssamhället, separatistiska rum, har funnits sedan förra sekelskiftet. Verktyget är bekant i både journalistiska och politiska sammanhang. Från det begynnande 1900-talets kvinnorörelse till samtida diskussioner om etnokulturellt avgränsade rum. 

För nästan hundra år sedan anordnade USA:s Första dam Eleanor Roosevelt under sin tid i Vita huset veckovisa pressträffar där endast kvinnliga journalister var välkomna. Syftet var dels att skapa arbetsmöjligheter för kvinnor i journalistiken och dels att behandla ämnen och perspektiv som annars försvann i den manligt dominerade offentligheten.

50 år senare väckte producenten och regissören Spike Lee reaktioner när önskade att enbart intervjuas av svarta journalister inför premiären av Malcolm X 1993. Detta för att såväl lyfta frågan om mångfald på landets redaktioner som för att han föreställde sig att svarta journalister skulle vara mer lyhörda och förstående mot honom och filmen.

Spike Lee i en intervju på Cannes Filmfestival, 1999. Foto: Danny Norton

Senast i maj 2021 offentliggjorde Chicagos borgmästare Lori Lightfoot att hon under en dag endast skulle göra intervjuer med minoritetsjournalister. Avsikten var att kasta ljus på den påtagliga homogeniteten i den amerikanska journalistkåren. Mönstret återspeglas i Sverige där arbetet med att öka mångfalden i journalistkåren är en långsam och tidskrävande process. 

Professorn Heike Graf menar att det finns flera skäl till den segdragna utvecklingen. Hon poängterar bland annat att branschen genomlider en ekonomisk kris. De senaste tio åren har det snarare varit tal om att avskeda än att nyanställa.

Men hon ser ändå en långsam förskjutning i representationen, en förändring som måste fortsätta för att svara mot Sveriges förändrade demografi. Annars riskerar tidningarna att förlora relevans och således sina inkomstkällor. 

Medan privata aktörer kan ha ekonomiska incitament att bredda sin bevakning, finns det för public service ett krav. På grund av sändningstillståndet krävs en spegling av hela landet. 

Sveriges Radio hamnade i blåsväder under hösten 2020 när mångfalden på redaktionerna kritiserades i uppropet Vems SR?

Uppropets nästan 60 undertecknare krävde att representationen på företaget skulle spegla befolkningen i landet. Minst 25 procent av alla anställda ska ha därför ha utländsk bakgrund och minst 15 procent utomeuropeisk bakgrund. Särskilt fokus ska läggas på att öka andelen svarta på företaget. Sveriges Radio tolkade det som krav på kvotering och efterspelet ledde till restriktioner mot de som skrev under. Flera får inte längre rapportera om positiv särbehandling och kvotering. Inte heller om Black Lives Matter-rörelsen då de ansågs partiska i frågan.

Fanna Ndow Norrby menar att Black Lives Matter inte är en bara organisation, utan också en rörelse mot rasism – en fråga man som journalist bör vara partisk i.

– Självklart ska man vara partisk när det handlar om människors lika värde. Det är en grundprincip i alla demokratier och hos public service. Så när världen skriker: “Black lives matter”, och SR svarar med restriktioner mot medarbetare som uttrycker sympati för nutidens största medborgarrättsrörelse undrar man ju hur det står till egentligen, säger Fanna Ndow Norrby. 

Olov Carlsson, Sveriges Radios biträdande programdirektör, fick frågan: “är en journalist på Sveriges Radio partisk om den uttrycker stöd för rörelser som arbetar för mänskliga rättigheter eller antirasism”. Han svarade följande via mejl: 

“Jag utgår från att alla som är anställda på Sveriges Radio är emot rasism, för allas lika rätt och ställer sig bakom FN:s syn på mänskliga rättigheter.”

Illustration: Allis Ohlsson

Viljan att förstå

I grund och botten tycker Fanna Ndow Norrby och Amie Bramme Sey som många av de tillfrågade redaktionerna: att människan, och i förlängningen journalisten, är kapabel att förstå andras upplevelser utan att nödvändigtvis dela deras erfarenheter. 

– Jag är övertygad om att man kan läsa sig till kunskap. Många menar att du aldrig kan förstå om du inte är svart själv, men jag håller inte helt med, då hade jag inte jobbat med folkbildning. Människan är kapabel att förstå extremt komplexa saker. Men visst är det intressant att man kan förstå rymdvetenskap eller mikrobiologi och sånt som är jätteabstrakt men inte rasism, säger Fanna Ndow Norrby. 

Matilda E Hanson, biträdande redaktionschef på Dagens Nyheter, utgår från att deras utsända reportrar är tillräckligt pålästa för att kunna intervjua alla. Till intervjun med Amie Bramme Sey skickade de en vit reporter då hon ansågs bäst lämpad. Hon tycker att man kommer långt med interna diskussioner och transparens mot intervjupersoner. 

– I grunden utgår jag ifrån att de reportrar vi utser till våra uppdrag är så pålästa och proffsiga att de kan intervjua alla, säger Matilda E Hanson. 

Den här uppfattningen är ingenting som sticker ut bland landets redaktioner. Alltjämt finns vittnesmål som hävdar motsatsen. 

“Det känns ofta som att journalister inte gör research när det gäller rasism, helt enkelt för att de själva inte anser sig vara rasister och då kan det ju väl inte vara så komplicerat. Det finns en viss arrogans i det”, skriver en anonym public service-journalist i ett mejl.

Sofia Börjesson på Baaam känner ibland en ängslighet när hon som vit journalist gör intervjuer med rasifierade personer. 

– Man måste överkomma sin egen ängslighet och bestämma vad som är viktigast. Att belysa frågan med de medel vi har, vilket tyvärr bara är vita medarbetare – eller att inte belysa alls. Då är det är viktigare att belysa problematiken, säger Sofia Börjesson. 

Jörgen Huitfeldt på Kvartal tycker att journalisters ängslighet är ett hot i sig. 

– Det kan kännas som att man går på nattgammal is. Ingen vill bli uthängd som främlingsfientlig eller okunnig, så det kan finnas en extra försiktighet, säger han.

Han tycker att man måste våga ställa dumma frågor som även läsare som inte är pålästa kan förstå och ta till sig av. Amie Bramme Sey och Fanna Ndow Norrby avfärdar inte möjligheten att ställa simpla frågor, men framhåller att det är viktigt hur de ställs – om det görs respektfullt eller inte. 

– Vi är i en bubbla där man förstår, och gemene svensk befinner sig någon annanstans. Vi har varit med om att grund journalistik görs på ett respektfullt sätt, säger Amie Bramme Sey.

När allt kommer omkring måste det inte vara så komplicerat, understryker Amie Bramme Sey. Hon tycker att det känns gammalmodigt att som journalist bara gå rakt på. Istället bör man göra sin research, vara öppen inför andras känslor och kanske göra en förintervju om vad som känns okej att prata om och inte. 

– Man är trots allt bara två människor, säger Amie Bramme Sey.