På Instagram skriver podcasten Raseriets skapare Amie Bramme Sey och Fanna Ndow Norrby:
“Enbart under 2020 hamnade vi i flera märkliga, triggande situationer med journalister som ville föra samtalet om rasism på en extremt låg, ibland bakåtsträvande nivå. Därför vill vi nu klargöra att vi inte längre kommer prata med vita journalister om rasism.”
Beskedet möttes av en vägg av tystnad från public service och flera stora mediehus. I första delen av reportageserien Kontrollerat raseri ger podd-duon sin bild av händelserna runt beslutet.
Från förstasidan av facktidningen Journalistens marsnummer tittar Amie Bramme Sey allvarligt in i kameran. Bredvid bilden står citatet ”Man kan inte ha en helvit redaktion” i stora, fetstilta bokstäver. Paradoxen vilar bara en sida bort. På nästa uppslag radas åtta vita ansikten upp. Tillsammans bildar de tidningens redaktion.
Journalistens redaktion är inte unik. Trots att stora delar av branschen utåt sett länge strävat efter större mångfald på redaktionerna, tittar en fortsatt homogen journalistkår tillbaka på sig själva i spegeln.
– Om vi inte längre pratar med vita journalister, då tänker de kanske ”varför finns det inte någon med erfarenheter av rasism hos oss som kan göra dessa intervjuer?”, säger Fanna Ndow Norrby.
Kusinerna Amie Bramme Sey och Fanna Ndow Norrby har sedan 2013 arbetat med folkbildning i bland annat podcasten Raseriet. Valet att inte längre prata med vita journalister om rasism är en del i det arbetet. Utöver att i hundratals avsnitt ha pratat om feminism och antirasism, på strukturell såväl som personlig nivå, har de gjort dokumentärer, skrivit kulturtexter och anordnat demonstrationer. Fjolårets protester under Black Lives Matter (BLM) ledde till fler förfrågningar om att prata om rasism.
– Tidigare har Raseriet inte gjort många intervjuer. Det har gjorts en del om podcasten. Men under BLM var det väldigt många. Det kom plötsligt, säger Amie Bramme Sey.
Den ökade mediala uppmärksamheten lämnade podd-duon med dålig eftersmak. Intervjuerna präglades ofta av undermålig research och bristande kunskaper, anser de. Det kunde röra sig om uppenbara brister – intervjufrågor som trots löften inte skickades i förväg, direkta felciteringar och journalister som blandade ihop vem i podd-duon som var vem. Men ibland var problemen svåra att sätta fingret på.
– Någonstans på vägen började vi fundera över de frågor vi fick och sättet som vi blev approachade på av våra journalistkollegor. Vi kände att så här skulle vi aldrig göra den här intervjun, säger Fanna Ndow Norrby.
Flera gånger har fotografer bett dem posera i tunnelbanan, specifikt på blå linjen – trots att de inte bor där. Detta är ett exempel på de stereotypa porträtteringar som leder till extraarbete för Raseriet för att få artiklarna att bli korrekta.
– Vi kan vara helt felciterade för att journalister inte förstår vad antirasism är. De kan tro att de uppfattat våra svar rätt, men så gör de en felformulering och då framstår vi som radikalare än vad vi är, argare än vad vi är och mer emotionella än strategiska. Vi känner helt enkelt att våra känslor, åsikter och vårt arbete inte blivit validerat, säger Fanna Ndow Norrby.
I skenet av dessa dåliga erfarenheter föddes inte bara tanken om att det var i mötet med just vita journalister som problemet låg – utan även att det finns ett mervärde i att intervjuas av någon som också rasifieras. Med en gemensam grund behöver det faktum att rasism existerar inte styrkas, vare sig genom diskussion eller vittnesmål.
– Blir man intervjuad av någon som har samma eller liknande erfarenheter av rasism kan man ju börja i en annan ände. Istället för att försöka bevisa något kan diskussioner och samtal tillåtas gå djupare än bara egna erfarenheter, säger Fanna Ndow Norrby.
”Besatt av våra egna upplevelser”
Ett angränsande problem är hur journalistiken hanterar personliga trauman. Amie Bramme Sey berättar om en av alla intervjuer där konflikten trädde fram:
– Journalisten var besatt av våra egna upplevelser av rasism. Vi hade i förväg sagt att vi inte ville prata om det men blev kuppade.
Att ständigt bli avkrävd personliga erfarenheter av rasism är för Amie Bramme Sey och Fanna Ndow Norrby ett tudelat problem. Ena delen är att de verkar som folkbildare och vill prata om rasism som ett strukturellt problem snarare än som isolerade fall som rör dem själva.
– Vi har funderat över varför man vill höra intervjupersonerna som arbetar strategiskt och kommunikativt med samhällspåverkan prata om sina egna trauman, säger Fanna Ndow Norrby.
Hon förstår att frågan ställs ur ett journalistiskt perspektiv, där skeenden förklaras genom personliga berättelser. Samtidigt påminner hon om hennes bok Svart kvinna och Instagram-kontot med samma namn, som tillsammans rymmer hundratals vittnesmål.
Problemets andra hälft är antagandet att personer som upplevt traumatiska händelser vill – och orkar – berätta om det.
– Det har varit väldigt okänsligt. Det har varit mycket “vad har du varit med om” och “hur kan det låta”. Vi gick från intervjuer och kände att det där tog mer än vad det gav, säger Fanna Ndow Norrby.
För Amie Bramme Sey och Fanna Ndow Norrby sådde den svenska journalistkårens tondövhet ett frö – ett frö som sattes i full blom i samband med Sveriges Radio-uppropet Vems SR?.
I uppropet vittnade medarbetare på Sveriges Radio om rasism på arbetsplatsen, pekade på den bristande mångfalden bland de anställda och krävde bättre representation. SR svarade med restriktioner – vissa av medarbetarna ansågs partiska i frågor om BLM och antirasism och fick därför inte längre rapportera om ämnena.
Precis som undertecknarna av uppropet ville Raseriet kasta ljus på den bristande representationen i journalistkårens alla led, och beslutade därför att inte längre prata med vita journalister om rasism.
Fyra månader senare har Raseriets beslut endast nämnts i ett fåtal artiklar. Ingen gjorde någon intervju med Raseriets båda medlemmar.
Men mängden publiceringar rimmar inte med diskussionerna som förts bakom kulisserna på landets mediehus.
