”Vi kanske inte riktigt har tid att ge dig en hel timme, mina föräldrar är här och vi bygger trappa, bara så du vet”
Lyder ett meddelande från Carolin Orädd alldeles innan jag kommer till den avtalade adressen.
Jag svarar.
”Vi ser till att rappa på det isåfall!”
På uppfarten står Carolin och vinkar till mig samtidigt som hon samtalar med en granne som kommit ut på entrétrappan till sitt hus. Intill deras entré byggs nu en rejäl trätrappa och två män är i full färd med vad som ser ut som de sista bitarna av den.
De två männen är Carolins pappa och hennes man, Eric Oscarsson, som snabbt kommer på fötter när vi går in genom grinden.
– Ja det var ju egentligen dumt att du kom just nu när det ser så rörigt ut, säger Carolin och skrattar till.
De blev ägare till huset efter lite olika turer i september förra året, när de lämnade sin lägenhet i centrala Halmstad för att flytta ut på landsbygden med sina två hundar. De träffades när de båda studerade på Högskolan i Halmstad. Carolin kommer från Västerbotten och Eric är uppväxt i Broaryd som bara ligger tio minuter därifrån.
– Vi ville egentligen bygga på min familjs mark i Broaryd en bit härifrån men fick nej från länsstyrelsen eftersom vi ville bygga det på mark som klassades som åkermark, så det fick bli här istället, berättar Eric och nickar mot det stora gula huset som nu är i deras ägo.
Sedan dess har ett gediget renoveringsarbete ägt rum, det har målats, snickrats, spacklats och planerats. Paret har planerat hur tomten ska se ut när det är färdigt ned på kvadratmeternivå, något som i sig betyder en ansenlig mängd arbete, som de redan har.
– Huset var väl kanske lite negligerat av de föregående ägarna så det är mycket att göra, lite som att jobba två heltidsjobb, säger Eric och Carolin fyller i:
– Om man ska städa, spackla och måla ett helt garage, tar det ju några timmar.
Jag förstår fort vad de menar när de visar upp garaget som bara det i sig är som ett mindre hus.
Inne i huset finns känslan av att ett ungt par bor här, ett modernt liv levs men det är ett pågående projekt. Men att leva ett modernt liv på platsen de har valt att bosätta sig på blir enligt dem svårare och svårare till följd av den förda politiken och vilka prioriteringar som görs.
– Jag läste häromdagen att bensinpriserna förväntades stiga med 7 procent innan 2030 och jag har precis köpt ny bil, den lilla bilen vi hade i stan är inte säker här ute, säger Carolin med en ett röstläge som låter som hon blivit personligt förolämpad av statsminister Löfven.
– Vad man måste förstå är att vi inte har något annat alternativ än bilen och det kan göra mig så oerhört provocerad, att det blir dyrare och dyrare att bo här, fortsätter hon.
Men kollektivtrafik då?
Eric som jobbade i Broaryd på familjens företag redan innan de flyttade från Halmstad pendlade då med bil.
– Alltså tåg är inte ett alternativ, det hade tagit mig två timmar enkel väg att ta mig till jobbet, dessutom går tågen alldeles för sällan, det hade inte fungerat, säger han.
När paret ska få sin vardag att fungera på ett modernt och värdigt sätt, att handla, ta med hundarna på aktiviteter och besöka släkt och vänner så finns behovet av en bra bil. För att göra de aktiviteterna finns det inga alternativ till bilen och elbil är det inte ens tal om. Det går inte att ta sig de sträckorna som behövs innan den måste laddas enligt paret, dessutom är det alldeles för dyrt.
Beroendeställningen till bilen öppnar också upp för andra sårbarheter på platser som dessa enligt Carolin och Eric.
– Erics bror har krockat med vilt två gånger bara i år, du har varit nära att krocka en gång, säger Carolin och nickar mot Erics håll innan hon fortsätter.
– Det är väl något som syns i medier men det är ju bara själva olyckan det rapporteras om då, inte ”så här många har krockat med vilt på de här vägarna” typ, säger hon.
Att det inte investeras i viltstängsel längs fler vägar är något som provocerar, speciellt när det samtidigt rapporteras om flådiga byggprojekt i våra storstäder.
– De väljer alltså att investera i en jävla guldbro i Stockholm istället för att sätta upp viltstängsel där det finns behov för det, säger Carolin och det går att ana ett tillbakahållet raseri i rösten.
Vad som är viktigt för både Carolin och Eric att poängtera i sammanhanget är att det är dyrt att bo på landsbygden, det kanske är billiga huspriser men det är dyrt att leva där och politikerna gör verkligen inte sitt för att avhjälpa situationen.
Det kostar mer på grund av bränslekostnader, det är dyrare med mat, och tågen. Det är en ogynnsam skattepolitik för människor på landsbygden och att äganderätten inskränks är bara några av de synpunkter som Eric och Carolin för fram.
Rapporteras det i medier på ett okej sätt om kostnader för bil och andra merkostnader som tillkommer av att bo på landsbygden tycker ni?
De svarar med samma andetag.
– Nej, det saknas.
– Jag kollar faktiskt inte på nyheterna längre för det finns ingen skildring av platsen vi bor på, det kan väl vara lite lokalt ibland till exempel turerna kring ett äldreboende som ska läggas ned här i Smålandsstenar men livet vi lever skildras inte av riksmedier, jag blir bara bitter av att kolla på nyheterna, säger Eric.
Istället har han börjat följa slöseriombudsmannen som rapporterar om olika slösaktiga projekt. Någon myndighet som tar fram en ny logga för närmare hundra miljoner eller en topptjänsteman som får en enorm fallskärm.
– Tänk om man hade lagt de pengarna på att behålla och rusta upp det lokala äldreboendet istället, det är så mycket som felprioriteras och det är ofta landsbygden som får lida, påpekar Eric med en slags trötthet i rösten.
Vad som är tydligt är att paret anser sig ha gjort en uppoffring genom att lämna staden och flytta hit.
Ni verkar ju få betala ett högt pris för att bosätta er här, varför gjorde ni det?
– Jag tycker det är värt uppoffringen, vi har fått en mycket närmare relation med din familj, säger Carolin och nickar återigen mot Eric.
– Och vi umgås mer spontant med dem och i slutändan är det ju det som betyder något, familjen.
Carolin och Eric går även i tankarna på att skaffa barn tillsammans och då är landsbygdens trygghet och lugn också en bidragande faktor.
– Det känns som om barn som växer upp här blir vettigare, jag har stött på barn i stan som bara sett djur i bilderbok, så vill inte vi ha det, säger Carolin.
Eric fyller i.
– Jag hade ju en väldigt bra uppväxt här ute och vill att våra barn också ska få chansen till det. Vara ute i skogen och leka med pinnar och kasta kottar, säger han och skrattar till.
Det är däremot inte bara barnens trygghet som har betydelse.
– Att slippa skicka det där Sms:et om att jag är hemma eller bli uppmanad av Eric att ha telefonen på när jag går ut, att kunna gå omkring som kvinna utan att vara rädd är något jag vunnit på att flytta hit, säger Carolin
På landsbygden har myntet av trygghet två sidor och kanske är det tanken på barn som får Carolin att bli eld och lågor igen.
– När det uppstår fara för människor av att bo på landsbygden blir jag både rädd och ledsen, alltså att i Norrland där jag kommer ifrån behöver kvinnor öva på att föda barn i bil för att det är för långt till närmaste BB är helt sjukt 2021 i Sverige. Här nere kan jag bli skickad till ett annat sjukhus om det ena skulle vara fullt, säger hon med intensitet i rösten.
Tiden börjar rinna ut, hunden som vilat under min stol under intervjun börjar bli rastlös och det är också dags för mig att lämna renoveringsprojektet i Skeppshult. Men innan jag går vill jag ställa en sista fråga.
Känner ni er sedda av journalistiken i Sverige idag?
– Jag skulle säga nej, jag tycker man glömmer bort att landsbygden består av fler än äldre personer och småbarnsfamiljer, landsbygden består även av sådana som oss, unga i 30-årsåldern och jag tycker inte det rapporteras om sådana som oss, säger Carolin
– Nej jag känner mig inte sedd av medier, jag tycker det är alldeles för mycket fokus på storstäderna och den urbaniserade versionen av Sverige, det finns en landsbygd som också behöver medial täckning, säger Eric.
Läs även: Alexandra Bergqvist, Smålandsstenar
