– Vi sätter oss ute, det är varmt som fan här inne, säger Daniel Damgaard och tar på sig skorna.
Jag protesterar inte, solen skiner i Reftele, det är fredag, helgstämningen går nästan att ta på.
Vi slår oss ned i trädgården. Daniel beskriver sig som en ”inbiten” Reftelebo, han är född och uppväxt i samhället. Han gick i skolan här och fordonslinjen på gymnasiet i Värnamo. Nu arbetar Daniel som brandman, men inte i Reftele, inte i Värnamo heller, han släcker bränder i Stockholm och har övernattningslägenhet på Lidingö. Reftele vill han inte lämna så han bor kvar med sin sambo och så pendlar han, och han pendlar långt.
Varför flyttar ni inte bara upp till Stockholm?
– Vi har det helt enkelt för bra här, det är prisvärt och vi har många vänner, det är en väldigt hjälpsam ort. Man känner någon som har grävmaskin, någon som kan snickra och sådär, säger han och fortsätter.
– Alltså jag ska ärligt säga att jag nog hade flyttat till Stockholm om det hade varit möjligt att köpa något likvärdigt till det vi har här om det gått för en rimlig peng, men det gör det ju inte, säger Daniel och ler lättsamt.
Han köpte huset på Vallgatan i Reftele för 500 000 kronor och det är ett välvårdat hus med en rejäl trätrall och tillhörande pool.
– Sen har jag väl lagt ungefär en och en halv miljon på att rusta upp och renovera, så det landar väl någonstans i närheten av värdet på min övernattningslägenhet på Lidingö.
Att som inbiten Reftele-bo arbeta i Stockholm kan bidra med en del nyttiga perspektiv och det har det gjort för Daniel som tycker att han blivit mindre generaliserande.
Daniel kan se att de ofta har samma problem som vi har, till exempel kör de sjukt mycket bil och många gånger kör de fler mil än vad som körs på landsbygden.
För Daniel är bilen inte en central fråga för skillnaden mellan stad och landsbygd utan snarare beroende på vilken livsstil som härskar. Det är fritidsintressen, barn eller barn med fritidsintressen som påverkar hur mycket bil som körs, oavsett om man bor på landsbygden eller i staden. Då tycker Daniel att han fortsatt är vinnaren i scenariot.
– Om man tänker lite tid, en timme uppe i Stockholm är väl kanske inte så mycket, du hinner inte så långt. Här är jag i Halmstad, Växjö, Borås, Jönköping eller Varberg innan timmen är slut och då har jag tillgång till det utbud som människor i Stockholm har på ungefär samma tid, säger Daniel med en röst som avslöjar att han tänkt över detta tidigare.
Hur resonerar dina kollegor uppe i Stockholm kring landsbygden?
– Det vanligaste är nog brist på kunskap, man tror inte att det finns något här ute, jag har en kompis, Sam, han är uppväxt i Solna och han tror liksom att det bara är en massa banjospelande, moonshine-drickande människor som bor här, säger Daniel.
Den okunskapen som finns kring vad som sker ute i landet i Stockholm är enligt Daniel utbredd och medger att medier kanske har en roll att spela i sammanhanget.
– Det som medier kanske ibland är dåliga på när det handlar om att berätta att det faktiskt finns saker som händer på landsbygden och som inte bara är negativa, säger Daniel och illustrerar med ett exempel.
– Jag var i Värnamo när det var SM i cykling där och då fick alla helt plötsligt upp ögonen för hur bra Värnamo var på cykling men det visste jag ju redan, det har de varit länge.
När Daniel hunnit behandla vad som skulle kunna uppmärksammas mer i positivt ljus finns det punkter som kanske inte är lika lovande för landsbygdens räkning. Jag frågar Daniel om hur orten förändrats sen han var liten och växte upp här.
– Det är svårt att svara på faktiskt, det är inte mycket som har ändrats. Det som går att säga är ju att saker har lagts ned, nu har nästan allt hamnat på lanthandeln och det ger ju människor som säger att här inte finns något vatten på kvarnen såklart, säger Daniel.
Att medier rapporterar om att saker läggs ned är ju negativt och det påverkar bilden av landsbygden, men det kan inte enbart läggas journalistiken till last.
– Det handlar ju om hur våra politiker sköter samhällskontraktet, om man ska säga att det finns ett fel på landsbygden så är det till hundra procent på grund av dålig politik.
Gislaveds kommun i vilken Reftele ligger skakades för ett tag sedan av att människor på äldreboendet inte längre skulle få dricka läsk. Detta är enligt Daniel ett symptom på ett allmänt fel i den förda politiken.
Hur bevakas egentligen politiken på lokal nivå här?
– Nej det är ju därvid det brister kan man ju säga, alltså den här läskskandalen är ju ett symptom på undermålig granskning av den kommunala verksamheten. Hade den journalistiska bevakningen fungerat hade aldrig en sån här grej kunnat hända, resonerar Daniel.
Det som händer med kommunen och den politiska makten på lokal nivå är helt beroende av vilken granskning den utsätts för, politiker kan ta konstiga beslut och lägga pengar på verksamheter eller anställa fler onödiga administratörer utan att det ifrågasätts. Vi närmar oss ett demokratiproblem, och ett journalistiskt dilemma tycker Daniel.
Hur ska journalistiken agera istället?
– Journalistiken behöver presentera mer fakta om hur det ligger till, dessutom behöver de fokusera på roten till problemet och inte symptomen, säger Daniel och använder läskincidenten i Gislaved som exempel.
– Här hade vi ett symptom på dålig politik, den pågående bortprioriteringen av äldreomsorgen, men fokus låg ändå på själva händelsen.
Daniel resonerar friskt vidare och kommer till frågan om invandring och integration.
– Invandringen är sjukt problematisk, jag är för invandring men är samtidigt väldigt mycket emot ”tycka-synd-om-syndromet”, säger Daniel och fortsätter.
– Syrrans kille som är från Australien hade mycket bekymmer med att få ordning på sina papper och efter fem år gav de upp och flyttade till Australien istället. Min farsa har en kille från Albanien som jobbar för honom, han fick uppehållstillstånd först efter att pappa ringt till Migrationsverket under ett års tid, sen blev han, albanens fru, gravid och han fick stå för alla sjukvårdskostnader på egen hand.
– Samtidigt tar vi då hit människor som inte har rätt att vara här och de kramar vi som fan. Jag tycker att medier ska skriva om frågan, absolut men det är ju helt oproportionerligt, det är dagisnivå, de ska rapportera om reglerna som finns, sen om de är bra eller dåliga är upp till politiken, avslutar Daniel det lite längre resonemanget.
Hur upplever du mediebevakningen av de frågor som du är inne på här?
– Den är katastrof, det är min åsikt. Man skapar ju rasister genom att sköta den så jävla dåligt. Vi skulle haft rapportering om reglerna för invandringen till exempel, ren fakta bara och inget annat.
Vi börjar närma oss slutet av vårt möte men jag har fortfarande inte riktigt blivit klok på hur Daniel anser att medier skildrar människors liv på platser som Reftele. Det är kanske inte så konstigt eftersom Daniels svar lyder:
– Det skildras ju inte alls, eller det skulle väl vara bonde söker fru isåfall, eller husdrömmar kanske. Nej det är sällan så livet här ute skildras, görs det så är det grått och trist, du knallar in på industrin och det är döden. Du längtar till fredag.
Det är fredag, solen skiner och det arbetas i grannens trädgård med grävmaskin, det är dags för mig att gå mot tågstationen men innan jag reser mig ställer jag en sista fråga till Daniel.
Känner du dig sedd av journalistiken i Sverige idag?
– Kortfattat, nej, men det är egentligen inte ett jätteproblem i grund och botten, svarar han.
Läs även: Carolin Orädd & Eric Oscarsson, Skeppshult
