Det är en liten promenad från stationen i Reftele bort till Ölmestadsmuseet där jag ska träffa Gunvor Nygren. Med lite trötta steg tar jag mig förbi Tempo och torget. Det grå centrumet som frambringar en känsla av hopplöshet i mig, jag tar mig under en viadukt och snart byts de grå nyanserna ut mot naturen i majblomster.
Jag får syn på Gunvor Nygren framför en ståtlig byggnad som jag direkt förstår är det på orten berömda Ölmestadsmuseet. Museet drivs av av hembygdsföreningen vilken Gunvor själv är engagerad i. Vi går in.
Jag tror vid första anblick att rummet vi kommit in i är museet. Där ligger diverse föremål som ser ut att höra hemma på ett hembygdsmuseum, jag frågar försiktigt om detta är utställningen. Gunvor skrattar till.
– O nej! Detta är bara ett rum vi har och förvarar lite sådant som vi inte har hittat någon plats för, säger Gunvor.
Gunvor ger mig en privat rundvisning av alla rummen, det börjar i ett gammeldags klassrum där bänkar från olika tider står uppradade, undervisningsmaterial hänger runt om på väggarna.
– En sådan bänk satt jag vid när jag gick i skolan, säger Gunvor och pekar på en av bänkarna.
Hon är född i Stengårdshult som är den nordligaste socknen i Gislaveds kommun och att gå genom museet måste kännas som att umgås med sitt förflutna för Gunvor som är i 70-årsåldern.
Samlingen blir mer och mer imponerande för varje våning (där finns två) och för varje rum vi går in i. Vävstolar, motorsågar, träskor och verktyg som användes i jordbruket förr. Alla föremålen och samlingen i sin helhet blir till ett vittnesmål om vad orten kanske en gång var. En plats där människor arbetade, ofta hårt, ofta under skrala omständigheter.
Jag nynnar stilla tonerna till ”Fattig bonddräng” i mitt eget huvud medan vi går ner för trappan till nedervåningen. Dagarna kom och gick och människorna här knogade på, föremålen för att härva, så och plöja finns alla samlade i museet.
Den fattige bonddrängen ville ta sig ett rus när lördagen kom men så mycket kan inte sägas om vare sig Gunvor eller hennes man, de är båda engagerade i IOGT-NTO och har varit det sedan de gick i skolan. Gunvor är en föreningsmänniska. Hon startade sin första förening när hon var tolv och tillsammans med sin bror grävde de längdhoppsgropar på en åker och drog igång en idrottsförening. Därutöver är hon medlem i Centerpartiet och engagerad i centerkvinnorna.
Engagemanget har inte ebbat ut med åldern snarare tvärt om.
– Jag förstår ju att det är stor skillnad förr och nu för tidningsbranschen, de flesta läser ju inte papperstidningen längre, vad jag kan tycka däremot är att det är irriterande med fotbollsbilder över halva sidan, man kunde väl ha sparat lite på utrymmet och släppt in referat från föreningarna som finns på orterna?
Vill människor på sådana här platser läsa om sådant tror du?
– Ja det vill man nog, man vill veta vad som händer och föreningarna står för mycket av det här, sen vill man väl läsa om utryckningar och annat också som händer.
Detta lyckas inte medier med på orten tycker Gunvor, och påpekar att det mycket väl kan röra sig om hur tidningarna har skiftat ägare till större koncerner. Något som enligt henne haft negativ inverkan på lokaljournalistiken.
– Värnamo Nyheter kommer bara fyra dagar i veckan och de har målsättningen att läsarkretsen ska vara på bild minst två gånger om året, den har jag kanske uppfyllt just det här året, säger Gunvor och skrattar.
Hon har nämligen figurerat en hel del i medier för ovanlighetens skull genom lite olika initiativ. En reporter från Gislaved snappade upp ett projekt som Gunvor håller på med åt nykterhetsrörelsen, Gunvors bakskola som är en slags konsekvens av att hon inte kan gå på så många föreningsmöten. Hon lägger upp videor när hon bakar på Facebook och gör sig lite rolig över konceptet.
– Det är kanske inte så många som tycker det är roligt att titta på en deg som jäser men det kanske är lika kul som att vänta på älgar som aldrig kommer på älgvandringen.
Ett annat initiativ tog hon när hon skrev brev till Folkhälsomyndigheten och socialminister Lena Hallengren.
– Jag skrev ett brev till dem om att de helt missat att ta i beaktning vilken inverkan alkohol hade på smittspridningen av coronaviruset, det tyckte jag var viktigt att de fick höra, säger Gunvor.
Vad som snabbt uppenbarar sig är att nästan alla gånger hon uppmärksammats av medier har det haft något att göra med nykterhetsrörelsen som hon engagerade sig i som ung.
– Jag vet inte varför jag gick med, jag hade inte råd med starkvaror och då var det kul att vara med i en förening där det gick att ha roligt utan att dricka alkohol.
Samtalet leder nästan naturligt in på frågan om gårdsförsäljning, en landsbygdsfråga som har skapat het debatt de senaste åren. Gunvors ståndpunkt i frågan är intressant, inte bara eftersom hon är medlem i nykterhetsförbundet och faktiskt bor på landsbygden utan också eftersom hon är medlem i Centerpartiet, det parti som drivit frågan om att tillåta gårdsförsäljning hårdast av alla partier i Sveriges riksdag.
– Hon har kivats mycket med partiet på det senaste, flikar Gunvors man Lasse in från fåtöljen där han hitintills suttit tyst.
– Jag har skrivit brev till Annie Lööf och flera andra centerpartister om frågan och har fått svar också, jag brevväxlade lite med Annie Lööf om det men hon lutar sig mot att det finns kongressbeslut på att frågan ska drivas.
Gårdsförsäljning av alkohol målas ibland upp i medier upp som en stor landsbygdsfråga där landsbygden desperat kräver att det införs. Jag försöker ställa en fråga om det inte kan vara landsbygdsutvecklande att ändå tillåta det men blir avbruten.
– Nej det stämmer inte, det har ju visat sig att många av de seriösa gårdsägarna är oroliga för ett sådant förslag för deras viktigaste inkomstkälla är Systembolaget. Skulle vi tillåta någon form av gårdsförsäljning och samtidigt ha detaljhandelsmonopolet kvar, hur intresserade skulle då Systembolaget vara av att köpa in och distribuera småskaliga produkter i liten skala?
Hur tycker du det rapporteras om det här i medier?
– När jag skrev en insändare till Jönköpingsposten om det här för något år sedan så valde de att skriva en artikel om det istället, då gick de till tändsticksområdet i Jönköping ett stenkast från centralstationen där det fanns två mikrobryggerier och frågade dem vad de tyckte om det hela, vad är det för landsbygd, undrar Gunvor.
Det finns också en oro för att rapporteringen om gårdsförsäljning blir snedvriden enligt Gunvor, eftersom Absolut Company har ett intresse i frågan och de har muskler nog att förse pressen med undersökningar och artiklar som ställer frågan i positivt ljus.
– Gårdsförsäljning är ingen landsbygdsfråga utan drivs av Absolut Company som lobbar. Varför är de intresserade om det bara handlar om småskaligt hantverk? Jo det är för att om du köper in andrahandsprodukter och smaksätter det och säljer vidare så räknas det som tillverkning, förklarar Gunvor.
Hur granskas detta av journalister?
– Inte alls, utbrister Gunvor.
– Jag tror det beror på att man tycker som man dricker. Jag lyssnade på en föreläsare som hade jobbat som journalist och han menade att journalister ofta är en yrkeskår som dricker mycket, det är väl en obekräftad fördom jag har isåfall, säger hon.
Det kanske till slut landar i att journalisterna och fattig bonddräng inte är så olika trots allt, jag lämnar tanken, det börjar bli hög tid att lämna Ölmestadsmuseet.
Innan jag går vill jag däremot ställa en sista fråga.
Känner du dig sedd av journalistiken i Sverige idag?
– Just nu har jag ju varit med i medier väldigt frekvent men skulle det vara en mer vanlig period skulle jag säga att småorterna kommer bort i medier, även om P4 är här och gör nedslag i mindre orter så, ja länet är stort och det är mycket att täcka upp och i den normala bevakningen syns inte de små orterna särskilt mycket.
Läs även: Daniel Damgaard, Reftele
