Till mitt sista möte tar jag mig med bil. Den ursprungliga planen som innefattade upphämtning på Reftele station och därefter skjuts till Dye där Johanna-Maria Johansson bor med sin familj föll samman till följd av den överhängande oron för covid.
Jag styr således bilen bort från centrala Reftele och passerar industrilokaler som ligger insprängda i den småländska skogen. Adressen jag ska till finns inte på Google maps utan jag får förlita mig på en gammeldags vägbeskrivning. Jag kör ändå fel och hamnar på en grusväg där jag stannar förvirrat framför en rad av brevlådor med olika namn på. Jag spanar efter ”Johansson” på någon av brevlådorna i förhoppning om att jag ändå kommit rätt men utan lycka.
Efter ett kortare samtal med Johanna-Maria visar det sig att jag ändå var på någorlunda rätt spår och jag ser henne snart vinka i trädgården framför ett stort rött hus. När jag kliver ur bilen framför huset i Dye upptäcker jag vilken otroligt vacker plats denna familj lever sitt liv på.
En åker som gror badar i kvällssol och ett orange-aktigt sken tycks förgylla hela omgivningen, skogen, åkrarna, huset och trädgården får en lyster som frambringar något slags undermedvetet välmående. I den ljumma kvällsluften hörs fågelkvitter, på avstånd en bil som susar förbi på landsvägen. Jag har kommit till vad Johanna-Maria beskriver som ”det riktiga landet”.
Vi slår oss ner under ett litet partytält framför huset. Huset ser ut att ha stått där under lång tid. Det har det har det också. Tillsammans med tillhörande gård har det varit i Johanna-Marias familjs ägo i tvåhundra år. Ett klassiskt lantbrukarhem, men familjen är inte lantbrukare längre.
– Min pappa slutade med jordbruket på 90-talet, vi hade lite får och sådär tidigare, men inte längre, berättar Johanna-Maria.
Idag jobbar både hon och mannen Hannes som inköpschefer på lokala plastföretag i Reftele. Hon är civilekonom men har även läst språk och pedagogik, just nu är hon i full färd med en deltidskurs i Bulgarienkunskap. Johanna-Maria är också engagerad i kyrkopolitiken lokalt. Det har hon varit sen hon var 18 då hon för första gången tog strid för att ungdomsgruppen skulle få köpa in en TV och en videospelare till församlingshemmet.
För vilket parti sitter du?
– Nej.
Vill du inte berätta det?
– Nej så här är det, jag tycker inte politiska partier har något i kyrkan att göra. Man ska skilja på gud och kejsare och för att kunna verka som en oberoende kraft i samhället ska man inte ha samma folk som sitter på olika stolar.
Johanna-Maria har en tydlig bild av vad hon vill att kyrkan ska vara. Den ska vara hemma, en samlande kraft och i Reftele beskriver hon det som att kyrkan fortfarande är ”lite kyrkan mitt i byn”. Reftele har visserligen kvar mycket av sin samhällsservice men det har stor betydelse för små orter att det finns en aktiv kyrka.
– Det finns många orter där församlingshemmet är den enda samlingsplatsen, så är det väl inte helt i Reftele men på iallafall två andra orter i Gislaveds kommun är det så, säger Johanna-Maria.
En annan sak som är viktig för Johanna-Maria är landsbygden och förutsättningarna för att kunna bo här och vilken bild av den som målas upp i medierna.
– Det finns den här bilden av att om alla bara kunde så skulle de bo i stan och åka till landet för att ha semester, det är något som understöds väldigt mycket av riksmedierna, säger Johanna-Maria och efter en stunds eftertanke fortsätter hon.
– Därför att visar du något som händer på landsbygden eller på en mindre ort, så är det antingen den här skandaljournalistiken, mord eller mordbränder, skandaler i äldreomsorgen eller så är det Mandelmanns, mys och inget rinnande vatten och mulltoa.
Johanna-Maria ser sammanbiten ut när hon slutfört sitt resonemang. Sen fortsätter hon.
– Eller som mina kompisar som bor på ett annat ställe, de hade en enkel grusväg utanför sitt hus, en sådan med gräs i mitten. Den ville de lägga om för att det skulle gå att köra bättre på den året om. Då var det en göteborgare som sade nej för att ”när jag kör till min stuga på landet så ska det vara gräs på mitten av vägen”.
– Eller när Stefan Löfven säger att vi ska bygga ut bredbandet på landsbygden för att det ska funka även när vi är på semester. Den brukar jag dela på Facebook någon gång varje år för att påminna folk om att, det är så här de ser på oss uppe i Stockholm, säger Johanna-Maria med en ton som är irriterad men saklig.
Varför tror du det har blivit så här?
– Min bild av de som bor i storstäder är att de inte fattar för att de inte vill fatta, säger hon.
Hon berättar om sin svåger som kommer från Rågsved utanför Stockholm och som på en semester i Dye en gång ställt den helt nyfikenhetsdrivna frågan ”Varför bor man här egentligen?”
– Vi försökte resonera med honom, ja, men liksom, märker du inte lugnet? Tystnaden? Men det var hopplöst, han ville inte förstå. Å andra sidan så åkte jag och en kollega till Stockholm på jobbresa och när vi kom ut ur tunneln söderifrån och såg vattnet, rådhuset och sådär så sa han ”Stackars dem jävlarna som vill bo här”. Så det är väl lite oförstånd från båda sidor kanske, säger Johanna-Maria med eftertanke.
Johanna-Marias man Hannes dyker vid det här laget upp med familjens hund som kommer fram och hälsar.
Vilka frågor är viktiga för er då? Vad vill ni se mer av?
– Ja alltså de riktiga landsbygdsfrågorna tas väldigt sällan upp, en klassisk fråga är skogen och skogsbruket, eller jakten, frågan om den fasta infrastrukturen, posten, samhällsnyttor på mindre orter som försvinner. Sen är det bilarna, bensinpriserna och bensinskatten, säger Johanna-Maria.
Det som Johanna-Maria hänger upp sig lite extra vid är skogsbruket något som hon tillkallar Hannes för att hjälpa till att svara på, de äger tillsammans skog som Johanna-Marias far planterat.
– Det man saknar är det här nyanserade perspektivet på vad det innebär att äga skog och vad ett modernt skogsbruk innebär, säger Johanna-Maria och syftar på nyansering i nyhetsrapporteringen.
– Alltså äganderätten är en viktig fråga för oss, att få disponera sin mark som man vill, flikar Hannes in med.
Det finns en frustration hos paret när de berättar om det myndighetsutövande som finns på människors privata ägande av skog och mark.
Att bedriva skogsbruk är ett affärsintresse som många gånger kan krocka med de intressen som finns från miljöskydds- och myndighetshåll. Johanna-Maria lyfter att det ofta är en investering som gjorts av föregående generationer. När det sedan är dags att slutavverka och skörda vinsterna av farfars stora livsinvestering blir det stopp till följd av någon bagatell som att länsstyrelsen har hittat tre orkidéer på marken och därför finns det ett miljöskyddsintresse.
– Man tänker kanske inte på det i den södermalmsstyrda mediedebatten att skogen ju faktiskt alltid ägs av någon, fortsätter hon.
Det finns enligt paret också en okunnig bild av hur vårdad natur ser ut. Den skogen som de flesta tänker på när de tänker på en svensk skog är mossan, de höga tallarna som utformar en pelarsal och som är kolossalt vacker, så vacker så till och med Carl XVI refererade till en sådan skog som den vackraste skogen han visste i podcasten Värvet.
– Det var någon i byn här som sa att det som kungen beskrev där i podcasten, det var en produktionsskog i sin slutfas, berättar Hannes.
Finns det en motsättning mellan landsbygden och miljörörelsen?
– Ja, våra främsta fiender är de som vill att landet ska vara som på ett museum, det ska vara ett slags reservat. Men landet är ingen idyll, vi bor här, vi lever här och det finns en slags idyllisering av landsbygden som drivs av många journalister, säger Johanna-Maria.
Frågor som berör landsbygden har enligt henne blivit ett slags särintresse, något som enstaka branschtidningar behandlar och som riksmedier struntar i. Hon tycker att deras frågor har försvunnit ur nyhetsvärderingen.
– Jag tror inte våra frågor anses ha nyhetsvärde, därför att det är så många fler journalister som sympatiserar med till exempel miljörörelsen, så man väljer sida i debatten, man väljer sidan stockholmare är smartare än lantisar, man väljer sidan att vi ska skydda skogen mot de som vill hugga ned träden. Riksmedier har väl valt sida och sen väljer man att framställa människor från landsbygden som lite pajasar, lite som klassens clown, säger Johanna-Maria med en karaktäristisk bestämdhet i rösten.
Vårt samtal har varit intensivt men det börjar dra ut på tiden och jag har blivit lovad att få se Refteles golfbana som ligger bara hundra meter upp längs vägen innan jag åker.
– Här pågår rätt så mycket spel när det inte är säsong, på sommaren så vill ju de flesta åka till Halmstad och spela på banorna där, säger Johanna-Maria och det går att ana en stolthet i rösten när hon talar om golfbanan.
När vi reser oss från våra stolar i kvällssolen frågar jag en sista fråga.
Känner du dig sedd av journalistiken i Sverige idag?
– Nej jag känner inte att den livsstilen jag har valt är sedd av journalistiken i Sverige idag. För att jag inte tror att journalisterna i Stockholm vet att vi finns, säger Johanna-Maria.
Läs även: Landsbygden mer än röda hus och tomma gator
